När jag klev in genom Balettakademiens dörrar den där måndagen trodde jag att jag skulle få en lättsam vecka med min stora passion, dans, och kanske några nya kompisar. Men jag kunde inte ha trott mer fel.
Förra veckan var en av de svåraste veckorna i mitt liv.

De första dagarna var en pina. Jag gick runt med ovissheten om att dessa danstjejer jag gick med varje dag dansar 7-8 gånger i veckan. Det kändes som att LOSER stod skrivet i pannan när jag inte hängde med på danserna. Jag var riktigt svag de dagarna. Hade svårt att sova. Svårt att acceptera att jag inte var bäst, eller perfekt. Det var också svårt att lära känna nya människor, då det är många som dömer en efter hur man dansar. Jag har alltid haft lätt för mig i livet, med i stort sett allt. Varit i topp med allt. Till och med dansen. Haft kontroll.
Men här blev det tvärbroms. Men som sagt, jag visste helt enkelt inte att de dansade 6 gånger mer än vad jag gör.
När jag fick reda på det förändrades allt. Jag förstod varför jag alltid var efter. På varenda litet steg. De hade också haft alla lärarna förut.
Dessa tjejer var dem som står bakom kändisar i tv och dansar. De pratade om Sommarkryssets uppträdande och det framtida de skulle ha bakom Carola i helgen. Det var vardag för dem. Dansen var deras liv. För mig är det bara ett rent nöje, något jag gör för att det är kul.
Kanske var det också därför jag kände den där stela stämningen varje lektion. Jag ställde mig längre fram för att överhuvudtaget se stegen vi skulle lära oss. Då fick jag arga blickar (kanske mer kallat bitchblickar) mot mig. Tjejer ställde sig nära mig för att hindra mig från att dansa. Ibland till och med framför mig. De var beredda att göra allt för att få mig att ställa mig längst bak igen, och gå bort från "deras plats". Dansen var viktig för dem. Men den är viktig för mig också. Jag ville också lära mig. Få chansen. Så jag tog plats. Ställde mig i mitten av gruppen. För jag ville inte ge upp. Balla ur. Sluta försöka.
I varje video på Bounce hemsida kommer du se någon som är efter på nästintill varenda steg. Och jag kan inte vara stoltare när jag säger att det där är jag.

För jag stod där och gjorde mitt bästa trots att andra undvek att vara med i filmen för att de inte tyckte de var bra nog. Men faktum är att de var mycket bättre än mig.
Under veckan stod jag totalt i 15 timmar och var efter på varenda steg. Och det blottades i spegeln så att alla kunde se det.
Så jag är så otroligt stolt över mig själv. Att jag klarade det.
Jag var stark som person. Vågade att vara sämst. Och visa det. Jag släppte en del av mina höga prestationskrav.
Och det är betydligt mer värdefullt än att jag hade kommit därifrån som en bättre dansare.