(Ursäkta för den svarta linjen.. Får inte bort den :/)

Idag var det dags för det årliga resan till Kungsberget med alla klasskompisar och andra elever! Bussresan är på sätt och vis höjdpunkten. Onyttigheter, sjuka skämt som man viker sig dubbel av utan anledning och mysig gemenskap. Man lär känna varandra mycket närmare vid sådana här äventyr, jag älskar det! Oskar L var ett stort fan av Christer Sjögren när han var barn... Påtal om ingenting.... XD
Varför gör man "den stora klassresan" i nian istället för i de tidiga åren? Det borde ju vara bättre för då känner man varandra och växer ihop. Jag känner i alla fall inte att jag känner min klass så väl. Hur är det med er?

Skidåkningen gick toppen!
Vi hörs när vi hörs!
Pussar

Hej Kissie!
Jag antar att jag inte är den enda som har skrivit ett brev till dig för att visa mina känslor, men jag vill ändå göra ett tappert försök att tränga in i dina tankar.

Vem är du bakom den här bloggen? Du säger att Kissie bara är en påhittad person som har skapats för att provocera det svenska folket, men vad får du då alltifrån? När du sitter där framför datorn i flera timmar och skriver så måste väl någonting vara sant? Annars skulle du inte lägga ner så mycket tid på det. Då dyker frågan upp i mitt huvud, vem är du utan din blogg?

Du har plastikopererat både brösten och läpparna och det är endast ett fåtal svenskar som är så utseendefixerade som du. Förändringarna har du lagt ner tid på, och det är Alexandra Nilsson, inte bloggaren Kissie. Då är du ju inte bara den fiktiva personen längre, eller hur?!

Du säger att du har gjort det för ditt själv välmående. Men jag tycker att du kritiserar dig själv för mycket. Du har fått alla att tro att du är Kissie så pass mycket att du själv har gått på det. Du är inte Alexandra längre. Nu är du bloggaren som försöker följa idealet.

Du är osäker och dramatisk. Det måste vara otroligt jobbigt att följa dieter på barnmat och samtidigt träna och festa hårt. När jag läser din blogg ser jag inte dig som en lycklig person. Gjort är gjort, men gör något av ditt liv från och med nu!

Genom din provokation uppstår många konflikter. Snart kanske du inte har några vänner kvar. Eller har du det nu? Det verkar ju som att ingen har försökt få dig att bli mer jordnära, eller de har i alla fall inte lyckats. Du lever i din egen bubbla och skiter i alla andra, men hur roligt liv är det? Du har skapat dig ett hårt skal.

Sådana människor som dig skrämmer mig. Med dina konstiga och enligt mig, felaktiga värderingar får du människor att må dåligt. Du har blivit deras förebild, fast du nog är den värsta förebilden man kan ha. Dina teorier om att man är tjock när låren går ihop startade många unga tjejers redan förvirrade tankar. Jag tror inte du förstår vad du gör mot samhället. Varför gör du det? Kan du kopplas med en av de onda i barnböckerna? Jag förstår inte vad som är bloggens syfte. Ju mer pengar, desto mer plastikoperationer? Är det ditt mål? Är inte en blogg till för att både skriva av sig och nå ut till andra?

Hoppas jag fick dig att tänka till

En före detta läsare

Ps. Grattis på namnsdagen.

Ibland känns allt så svårt och jobbigt trots att det egentligen är vardagliga rutiner. Den här kvällen är så. Jag är helt slut. Och det känns som att pausknappen är intryckt. Därför lyssnar jag på musik, tar det lugnt och gör absolut ingenting. Det är mitt slut på den här måndagen.

Yey! Idag börjar dansen! Det känns grymt härligt! Efter en makalöst god frukost har jag skrivit ett mejl till både SL och Haninge Kommun om att bussarna bör gå oftare ut hit. Det känns så bra när man gör någonting och inte bara går runt och klagar. Får se hur det blir.. Kanske ett till danspass/gympass i veckan om det går igenom. :)
Tänkte klämma in lite shopping idag också. Sen blir det dans i tre timmar. TAAAGGGAAA!!! <3

Härligt, eller hur?

Visst, media visar ständigt ”det perfekta idealet” i sina reklamer, men det är bara för att de vill sälja sina produkter. När du står där och kollar på den smala bikinimodellen på bilden vid busshållplatsen är det du själv som väljer vad du ska känna. Kanske tänker du ”Vad snygg hon är, och jag är så ful. Jag måste gå ner i vikt”. Då har du börjat gå på vägen som leder till tvång, komplex och krav.
Allt beror på din inställning. Det är du som väljer hur du ska påverkas av kvinnan på bilden.

Vi tillåter inte oss själva att vara annorlunda och sticka ut. De överviktiga mår dåligt och de med ätstörningar också. Vi har skapat en fantasivärld som är omöjlig att uppfylla, för ingen är felfri. Tänk var tråkigt och ointressant det vore om alla såg ut som hon på bilden. Då skulle ju ingen ha något att sträva efter.

Jag tror att många tänker ”Om jag blir smal så blir jag lyckligare”. Varför tänka så? Varför skulle en person med det perfekta idealet ha ett bättre liv?
Jo, för att hon får uppmärksamhet.
Jag kan garantera dig en sak. Om man har en kropp som man är nöjd med så mår man bra över det och det märker umgänget. Då spelar det ingen roll om du är överviktig, smal, kort eller lång för du har karisma.
Likaväl syns det om du inte trivs med den du är. Strunta bara i att jämföra dig med andra. Du kan inte få vännens kropp. Vi är skapta med en viss kroppsbyggnad, sedan kan vi påverka den till en viss del.

Varför inte utgå från dig själv och se till att du blir nöjd? Jag har stött på många människor som inte har den formen som många anser vara fulländad och de är precis lika lyckliga ändå. Min danslärare Sanna är en av dem. Hon är inte slimmad, men trots det så är hon den som sticker ut från mängden.
Allt kretsar inte kring utseende, även om det känns så ibland. Sanna har karisma och hon är sig själv. Hon är den som lyser på alla bilder hon är med i, även fast det är betydligt smalare och enligt vår värld ”snyggare” personer runtomkring. Åskådarens ögon riktas mot henne direkt oavsett om hon dansar, talar eller finns med i ett foto. Utan att ens ha pratat med Sanna om det här så är jag säker på att hennes synsätt är att hon ska vara nöjd med sin kropp. Hon jämför sig inte med andra. Jag ser upp till folk som Sanna. Man kan lära sig mycket av andra människor.

Om du har utstrålning bryr sig inte de i din omgivning om hur du ser ut. När du visar att du är säker i dig själv så uppfattas du också som snyggare.
Den glädje vi sprider förstörs när vi är nojiga över vårt utseende. Karisma är verkligen någonting som kan ändra uppfattningen helt om en person. Det är så bra att ha det.

Förut var jag själv den som mådde dåligt över att jag inte var perfekt. Nu har jag istället börjat ha mig själv som utgångspunkt. Det fungerar betydligt bättre. Jag tänker även på att ingen är perfekt. Mitt mål är att bli nöjd med min kropp och sluta jämföra och påverkas av andra.

Då handlar det inte bara om att träna och äta rätt, utan även att lära sig acceptera sin spegelbild. Man ser ut som man gör.

Lyft fram det som är bra istället för att tillbringa en kvart med att täcka över den där knallröda finnen som du ändå inte lyckas dölja. Låt inte dina komplex påverka din vardag. Lev livet trots att den enormt irriterande och stora blemman sitter mitt i pannan.

Så nu, stå inte och säg att det är samhället som är vrickat när det är vi som individer. Tänk på alla krav du ställer dig. Är det inte jobbigt? Tar det inte mycket energi? Släng allt över axeln och börja vara den du egentligen är.
Lär dig vara självsäker även fast du är osminkad och bär mjukisbyxor. 
Det är en styrka att gilla sitt naturliga jag och vara stolt över det.
Och för en gångs skull, förtryck inte andra bara för att du är missnöjd med dig själv. Jag tror främst vi tjejer är experter på det, men sanningen är att det varken ger oss själva eller personen vi trakasserar någonting positivt.
Störs du inte av människor som ger dig nedlåtande blickar?
De som dömer mig efter mitt utseende är i alla fall inga jag vill vara vän med.
Behandla andra som du själv vill bli behandlad och ta hand om din själ och din kropp. Det är bland det dyrbaraste du har.

Vad tyckte du om min text? Kommentera gärna.