De senaste 24 timmarna så har ja haft både otur och tur, tur i oturen helt enkelt.

Igår hände en sak som kunde ha slutat förfärligt illa.
Min katt (Moltas) ville jag lära hoppa. Jag satt på honom ett koppel som var till för katter. Det fanns två "snören" som man skulle sätta runt, en runt halsen och en runt magen, båda led till samma koppel. Det var ett ganska längt koppel. Pappa sa:
- Täk om han smiter ut med kopplet.
Då svarade ja:
-Nej, men det gör han inte.

Happ, de va ju just det han gjorde. Ut genom kattluckan. Jag höll fortfarande i kopplet, med det var bara hans hals som jag hade virat snöret om, inte magen. Plötsligt så drog han till och jag släppte kopplet.

Han sprang iväg. han gillade mig nog inte i det där läget. Han ville inte ha på sig kopplet, och det var ju jag som hade satt på honom det :/ ,
Han kutade iväg i full fart med kopplet bakom sig. Han sprang in i en buske. Ja sa Moltas kom så ska du få "gottigottigotti" (mitt ord till mat, han förstår vad de är jag menar) , men Moltas kom ändå inte, det var ett under, han kommer alltid när jag ropar (han är ett matvrak).
Då sprang jag in och hämtade en skinkbit till honom. Skulle kanske hjälpa, då skulle han säkert komma.

När jag kom ut igen med skinkbiten på tallriken så satt Moltas inte i busken längre. Han var helt borta. Jag gick runt, runt och ropade :
- Moltas, kom så ska du få Gottigottigotti! ,
Han kom inte i alla fall.
jag gick in till pappa och bad honom hjälpa mig (mamma var borta) . Innan så höll pappa på med maten så han var ju inte så road över att få släppa allting för att leta efter en katt, en katt som jag släppt även fast han varnat mig.
Pappa sa att han kunde vara vart som helst. Om han var i en buske så var det kört, då skulle kopplat fastna, + att han hade det runt halsen. Jag blev bara oroligare och oroligre över var som kan ha hänt min käraste katt.
Varför, varför gjorde jag det?? :@

Moltas kom endå inte, han var säkert sur på mig. Pappa sa att ja skulle gå in och sköta maten istället. Det gjorde jag också. Med oron i magen och gråten i ögonen stod jag där och kunde inte tänka på nått annat än var han kunde vara nu, om han hade strupits eller vad som skulle kunna ha hänt honom.

Lite då och då kollade ja ut på pappa utanför fönstret. Han letade och letade, ropade och ropade, men fann ingen Moltas Jansson. Tillslut såg jag honom gå mot dörren. Jag kände bara :
Nej, nej, nej! , här kan inte jag sitta och äta middag undertiden han kanske e där ute någonstans och kämpar sig loss, han kanske till ch med var strypt.

Tillslut så satt jag vid matbordet ändå. Jag åt utan matlust. Vi satt helt tysta i stor stund av måltiden. Det enda jag kunde tänka på var Moltas - min gölleplutt, min atofina & atoduktiga gölleplutt.
Jag satt tyst och jag frågade några frågor under hela måltiden, alla handlade om Moltas.
Pappa berättade att han skulle gå ut och fråga grannarna om han fick gå in på deras tomter och leta efter honom. Det skulle han göra efter maten. Jag nickade bara.

Det var tyst en lång stund. Tillslut så small det till i kattluckan och Moltas kom in! , med kopplet bakom sig. Det fall en stor sorg ur mig under den sekunden. Vi gav honom mat och pappa tog av honom kopplet.

Måltiden fick vänta. Moltas blev jättekelig och jag kelade tillbaks och sa förlåt , även fast han inte förstod det kanske. Han kanske hörde mig när jag gick där ute med gråt i halsen och ropade "Moltas, Moltas, kom".

Kvällen slutade bra. Idag så är han extra kelig. Jag som trodde att han inte skulle tycka om mig under en liten tid framöver, men han förstod nog att jag hade lärt mig en stor läxa, en väldigt, väldigt bra läxa, även fast den var hemsk när man inte visste hur den skulle sluta.